Helena Lies debutdiktsamling är en berättelse om arv, trauma, våld, sorg. När det genetiska arvet används som tröst och förklaring inför ett våld man själv åsamkats, kan det samtidigt vändas till en krampaktig insikt om det egna arvets obönhörlighet. Eller finns det en väg ut ur denna förtvivlade determinism?
 
Läs de första sidorna ur boken.
 
Intervju med författaren:
Norra Skåne: ”Fyra frågor till debuterande poet”